Förra veckan var en sån där vecka man bara vill stryka ett streck över. Så…ajöss…borta… försvinn ur almanackan. Dessvärre lider jag fortfarande av sviterna. Det började redan på måndagen, på mammas födelsedag av alla dagar. Hanhundarna rök ihop IGEN, under köksbordet! Ingen mat i sikte, inga tikar inom räckhåll, bara massa hanhundssignarler som plötsligt blir för mycket, och ingen ”flockledare” som upptäcker det hela i tid och säger ifrån. Nä, vi firade ju mammas födelsdag. Och så var råkurret igång bland alla benen under bordet och snipp , snapp hade jag en hundkäft i mitt eget ben. 
Kände först ingenting! När väl hundarna var isär (efter, ja var tar det, 15 sek) och jag försökte gå på benet gjorde det ont, typ jädrans ont. Kollade på utsidan av smalbenet, en liten skråma. Jaha tänkte jag, måste fått en smäll bara. Kollade på insidan av smalbenet. Och…..då höll jag på att tuppa av! JA jag är sjåpig!! 
Men ändå. Tur att storasyster var där, som besitter vårdande egenskaper och även vet rent psykologiskt hur man hanterar ett ”sjåp”. Direkt i liggande position med benet högt och mycket gullande… – ”det kommer gå bra, det är inte så farligt, vi lägger om med bandage”… Tills jag hör mamma utbrista. – ”Men var är köttbiten, den måste ju ligga här på golvet?” Enligt henne var jacket så stort och gapande att det verkade helt enkelt som att det saknades en bit. Men då var nog redan krokodiltårarna igång 
Nåja, min kära bror skjutsade till närakuten. Där blev jag tejpad (för djupt för att sy!) och iproppad penicillin, 4 st tabletter av starkaste sorten. Så förra veckan blev ett evigt haltande och springande till distriktsköterskan.
Kunde inte gå på SATS och träna, heller. 
Men var tvungen att hasa ner på lördag förmiddag, körde ett enkelt pass och fick tigga om en extra stämpel i kortet så jag inte missar väskan. Det är ju bara 4 veckor kvar nu!!!!
Nej, förra veckan kunde jag helt enkelt vara utan!!
Men när jag tänker efter fanns det några ljuspunkter. Torsdagens styrelsemöte på klubben var ett av dom bästa jag varit på. Skoj. Och fikan med semla hos Åhza i söndags var pricken över i. För att inte tala om alla goa vänner och familj som hör av sig och bryr sig hur det går med ”sjåplingen”.
Ja, nu är jag på benen (båda!) och veckan har börjat riktigt bra. Men, mer om det imorrn!
Och den lugglöse (fortfarande utan lugg) klarade sig denna gång nästan utan en skråma. Tur var väl det!
Nu blir det ingen mer gång, I promise!!