Gutehelgen

Var ju på Gotland förra helgen. Första gången jag var på en 3-dagars tävling (tror jag?). Mycket varmt och blåsigt. Vi fick inga resultat med oss hem alls.

Däremot bodde vi kanonfint hos Anneli och Jesper, typ 5 min från tävlingsplatsen. Vilken lyx!! Ytterligare en bit bort, närmare bestämt i Vibble bor min favorittrimmare Maria. Så vi passade på att få Felix trimmad på lördagskvällen. Och fick träffa, numera 5 månader gamla Adonis, som går under namnet Nisse. Han som jag blev förtjust i redan när han var 8 veckor. Åh vilken underbar schnuazer-kille!!! Tyvärr ingen bild!

Och tyvärr ingen bild på Annelis fina hus heller. Vet inte vad man har kameran till, filma lopp tror jag mest va!!

Efter att ha kört lopp efter lopp utan resultat så började jag ruttna ihop lite faktiskt. Men inför sista loppet på söndagen laddade jag om. Banan kändes kanon och jag visste precis hur jag skulle handla. Eftersom vi skulle med båten fick jag byta startnr från 45 till 4, vilket kändes toppen. Felix nytrimmad och jag drog en repa till vattenposten för att kyla av Felix en aning. Allt kändes kanon och så körde vi på!!!!

Här är loppet!

Men så fort jag kom i mål fick jag vet att jag var diskad. Jag hade missat ett hinder. Jag fattade först inte vilket. Men sen visade det sig att tunneln innan slalom skulle tas två gånger. Det hade jag HELT missat på banvandringen, och vilken korkad bana va!!! Aldrig varit med om maken.

Då gick luften ur liksom, och tårarna kom. Trött, svettig och såååååååå besviken på mig själv att jag inte varit mer uppmärksam. Fy fabian va surt!!!!

Men bortsett från det var den en toppenhelg!!!!

Helene och doggarna vilar mellan loppen.

Vårt tält (det mer röda väggar) står sig i alla väder. Det blåste på rätt bra, så till den grad att Gungans tält helt knäcktes.

Det hittades glasbitar på en av banorna. Därför ordnades en glas-letar-kedja. De ställde upp på led över hela banan och scannde sedan cm för cm. Anna fotar såklart

<Jonna fick en sele. Yeaj!

Hon drar en kopplet som en hel…. Men om jag gör om kopplet till en sele så går hon bättre. Därför införskaffade jag en sele för att testa. Och hela helgen gick hon jättefint i den nya selen. Men så fort vi kom hem på kända marker så började dragandet igen. Vi varierar oss nu mellan halsband och sele. Hon är såklart frustrerad i största allmänhet. 2 månader i koppel är ingen höjdare när man är liten och det bara spritter i benen och kroppen av energi. Men vi börjar se slutet på detta nu. Svullnaden är helt borta och hon går helt och hållet på foten. Nu när vi åker upp till Höga kusten så ska jag börja med lite lugn lösträning.

Men först tävlingar i Skutskär. Och nu jädrans ska här inte missas några hinder. Yihaaaaaaa!!!