Nu är det andra gången som Felix fläker upp klon som sitter i sporren på frambenet. Tycker jag försöker klippa och hålla efter dessa klor så de inte ska bli så långa. Men likväl drar han i den och gör sig illa. Sist försvann hela klon 
, och inte ett ljud när det hände. Jag såg bara att det blödde från ena frambenet när han skulle hoppa in i bilen efter skogsturen.
Men i onsdags var det annat ljud i skällan. Han drog en repa i snön (snö = minne blott) och gav plötsligt upp ett tjut utan dess like. Tvärstopp och upp på tre ben, tjöt och tittade på mig. Nä, han skulle inte gå en meter. Bäääär mig, typ.
Jag förstod genast vad det var. Jag bar honom en kort bit och när jag sedan satte ned honom så kunde han linka hemåt, om än motvilligt. Halledudanemejdå 
.
Klon hade vridit sig och stod liksom rakt ut. Så den var som upplagd för att slå i hela tiden. Och det blev inte bättre av att jag kom åt den, säkert tre-fyra gånger.. fråga mig inte hur… med smalbenet typ..? Och han skrek lika högt varje gång. Så där kunde vi inte ha det. Veterinär behövde hjälpa till.
Så igår fick jag hjälp av Anna att ta honom till vet, jag fick en akuttid i Täby och var själv på väg till ett möte inne stan. 
tack Anna, dubbel plus på balanskontot!!!!
Veterinären drog ur klon ur sin kapsel i sporren. Bandage och krage för hela slanten, och 2500kr orikare. Ja, vad gör man inte för de små liven. Men bandaget har jag nu tagit bort, han blir så ömklig med bandage på, kan knappt gå. Vi håller torrt och rent, och ser till att det inte slickas, så det läker jättefint.
Men vi stannar hemma från ridhusträningen imorgon.
That’s life!